Och vem fan är du då?

Kanske är det på sin plats att jag berättar lite om mig själv?
För att vara uppvuxen i en av Sveriges mest insnöade och inavlade håla i Norrland tycker jag ändå att jag lyckats hålla ihop mig ganska bra.

-Jag är en frispråkig och överflödig tjej med smärre aggressionsproblem som gick med i UngVänster för att jag så gärna ville kunna säga att jag var politiskt engagerad.
-Mina vänner skulle beskriva mig som högljud, galen och ändå ganska snäll.
-Jag ska börja trean på musiklinjen. På musiklinjen får jag utlopp för de flesta av mina känslor, fastän jag samlar på mig minst lika många bland alla musikkillar med converse och metallica-tröjor.
-Jag är svag för rödhåriga killar, ärftligt bör tilläggas. Min mamma kan, precis som jag, lukta sig till en rödtott på flera mils avstånd.
-Jag är svag för trummisar. Trummisar är så nära en het fotbollsspelare man kan komma i mina kretsar.
-Jag har allt som oftast massa kärleksproblem och är alltid olyckligt kär.
- Jag har svag karaktär, godis, alkohol, underkläder, sex, you name it!
- Jag säger alltid för mycket på fyllan. (Imagine de tre senaste i en kombination. Mm, jag vet. Söndagsångest och ursäkter är ett ofta förekommande fenomen i mitt liv.)
- Jag älskar Lars Winnerbäck, han är Sveriges okrönte kung. Slut.
- Jag älskar uppmärksamhet och gör nästan vad som helst för att få den. En gång tryckte jag faktiskt upp en mums-mums i min lärares ansikte för att skolan snyggaste kille ville det. Därmed inte sagt att jag tyckte att det var särskilt klyftigt gjort.
- Jag hatar knarrande dörrar.
- Jag tror på spöken.
- Jag vill ha sex med Bam Margera mer än nått annat. Gift är han också. Den jäveln.
- Jag tycker om att tycka synd om mig själv.
- Jag tycker själv att jag är både smartare och roligare än Blondinbella.
- Jag har en gång i mitt liv stampat ihjäl en groda för att jag tyckte att det var kul, och jag har fortfarande en enorm ångest över det.
- Jag svär mycket.
- Jag planerar att ta över världen.

Så. Ett inlägg till.
Jag tänker inte be er att berätta vad ni tycker än, för om ingen läser så blir det bara pinsamt.

Right! Börja blogga!

Okej. Jag har en liten idé.
Jag satt här i min ensamhet en lördagkväll och kände mig övergiven. Min bästa vän, den apan, har åkt till Kreta och mina andra vänner är ute på krogen eller hemma och kuttrar med sina respektive.
Själv har jag jobbat och är sådär uppmärksamhetssökande och tjurig, och kände att det var dags att ta tag i saker och ting.
Jag vill att nått ska hända. Nått kul! Nått spännande!
Så jag tänkte såhär: jag ska skaffa en blogg som blir störra än Blondinbellas!
Vilken jävla idé, va? Va? VA?
Joni, ni kan tro att det pirrade i magen.
Om jag skaffar en blogg som blir större än Blondinbellas så kommer jag också tjäna massa pengar på reklam, och jag kommer få massa inbjudningar och snart en egen TV-show!
Hur svårt kan det vara? Vad har Blondinbella som inte jag har, förutom pengar och tandställning? (Inget fel på tandställning, det har varit min dröm sedan jag var typ tre. Pengar också.)


Jag har haft tretusen bloggar innan, och jag har läst otaliga bloggar i mina dar, och det jag har lärt mig är följande:
- Man måste skriva relativt korta inlägg.
Om man skriver för långt tröttnar folk och orkar inte läsa --> inga besökare.
- Man måste skriva ofta.
Om man skriver för sällan tröttnar folk och orkar inte vänta --> inga besökare.
- Man måste bjuda på sig själv.
Folk gillar människor med självdistans. Man vill gotta sig i andras olycka och man vill rynka på näsan åt deras lycka.
- Man måste ha en snygg design.
Inte så snygg nu, måste jag medge. Men sen, när jag tjänar massa pengar, kan jag också skaffa en sån där Mayou eller Mioy eller vad det heter.
- Man måste kritisera andra.
Folk som inte tycker om Blondinbella eller Britneys Spears eller Kungen älskar att höra folk skriva massa elakt om dem och folk som tycker om Blondinbella och Britneys Spears eller Kungen älskar att höra folk skriva massa elakt om dem.
- Man ska synas i media.
Jag har faktiskt varit med i tidningen typ tre gånger! Och på de lokala nyheterna en gång när jag gick i sexan och vi fick prata om värdet av att handla ekologiskt. Jag sa inte ett ord.
- Man ska skriva om sex.
Inga kommentarer, liksom.
- Man ska skriva om mode.
Här tappar ni mig, tyvärr. Jag väntar fortfarande på att mjukisbyxor ska bli det nya måste-ha-plagget.

Allt med?
Här börjar alltså min väg mot första platsen på bloggtoppen och en egen kategori hos bloggkommentatorerna.
Det kliar lite i mina fingrar.
Nu börjar liksom marknadsföringen, det är där ni kommer in, liksom.
Jag tänkte att ni skulle berätta för era vänner vilken sjukt häftig blogg ni har hittat och sånt.

Nu har det här inlägget redan blivit för långt.
Men vi hörs snart, kära obefintliga läsare än så länge.